Lajtus Rockefeller

imorse fick jag en uppenbarelse. Jag tog på mig mina nya HM jeans, min famous stars tröja och kände mig jävligt vuxen. lite såndär wow upplevelse. Inte för att jag brukar gå runt naken direkt utan bara för någon konstig anledning. Var på väla igår och köpte en ny t-tröja och hm jeans och blev lite fundersam. när köpte jag jeans sist? och när hittade jag ett par som jag verkligen känner mig assnygg i och trivs som fan med? Ungefär i åttan kanske. När jag sprang runt i mina svarta slitna cheapmondays eller mina fuzzy jeans från carlings som jag kände mig astuff i för de äldre hade dom. Lite sådär "bajshäng" som mamma kallade det och en millencolin tröja på det. Men till saken. Jag kände mig vuxen. Så jävla vuxen. Jag fyller 21 iår och det har inte riktigt slagit mig än. Minns när man var 14 och polarna hade äldre syskon och man verkligen såg upp till denna personen just för att den "var-såå-gammal". Idag är det jag som är sådär gammal. Jag är hon som redan har tagit studenten, får handla ut på systemet och får komma hem när jag vill. 1 på natten eller 8 på morgonen. Spelar ingen roll då jag är såpass vuxen att bestämma själv. Men sen tänker jag såhär: Vad fan har jag åstadkommit egentligen? Jag har aldrig haft ett riktigt jobb som fixat genom en jobb intervju. Jag har aldrig haft en riktig pojkvän. Jag har inte gjort högskoleprovet och jag har inte fått mina 15minutesoffame. När kommer allt detta? Kommer jag bli bruden som bor hemma vid 25års ålder och lever på morsan för jag inte har ett jobb och en stadig inkomst? Kommer jag finna mig i denna situationen då och inte göra något åt det? Jag vill inte bli så. Sen allt det där med kärlek. Jag blir så arg på mig själv för att jag aldrig kan vara nöjd. Jag hittar alltid små onödiga saker att hänga upp mig på. Han smaskar för mkt, han har fula byxor, han har nördiga kompisar.. listan kan göras lång. Är det för att jag är så jävla kräsen och tror att gräset alltid är grönare på andra sidan eller är det mig det är fel på? När jag är 40 år, kommer jag då bo i en tvåa själv med mina katter och umgås med folk som är tio år yngre för att själv känna mig ung och försöka intala mig själv att jag har tid att finna allt jag söker även om jag tror innerst inne att tåget redan har gått? Inget illa menat nu mot de som lever så. Om det är själv valt så fine! Men det är inget jag vill. Jag vill ha 2 kids, en katt, en tomt där jag kan ha en studsmatta där barnen kan hålla till medans jag står och lagar mat med min man i köket. Jag vill ha ett jävla svensson liv. Även om jag själv absolut inte är svensson så kan jag se mig i den situationen om 10 år och jag hoppas innerligt att det blir så. Jag är så livrädd av livet samtidigt som jag är jätte nyfiken på vad det kommer att ge mig. Jag vill veta!!! Nu nu nu nu.. Jag vill bara ta tag i mig själv. Komma på vad jag vill göra här i livet och göra det. Tyvärr så har jag ingen aning. Jag vet inte vad jag vill jobba med. Jag vet inte vilka länder jag vill åka till. Jag vet inte var jag vill bo. Jag vet näst intill ingenting. Jag vet bara vad jag inte vill.